Jess version
Bokmässa – äntligen! Guuud vad kul det ska bli och få träffa massa människor.
Jag och Malin sitter i tyst vagn och det uppskattar jag trots att jag inte har problem med ljud. Det jag däremot har problem med är uppmärksamheten och nyfikenheten som gör att jag vill veta vilka de är som pratar, vilka de pratar om och varför de pratar om dem. Både min adhd-hjärna och min terapeut-hjärna går igång och vill ställa följdfrågor, men det går ju inte för då vet de att jag tjuvlyssnar 😀
Jag har packat enkelt – en bokväska och allt annat i en ryggsäck – för att jag inte ska glömma något. Har jag flera väskor än två, en för varje hand, kommer jag att glömma. Det är så jag funkar. Jag förbereder mig också långt innan jag kommer fram och packar ned ALLT för att inte glömma något. Det blir så klart långtråkigt att inte ha dator el mobil, men det är verkligen för min egen skull. Och min plånbok. Så många sladdar som fått sin sista vila i någon back hos SJ.
När vi kånkat våra grejer och nästan är framme vid hotellet skriker Malin:
”Nej jag har glömt min dator!”
”Spring Malin, bara spring! Jag står här.”
Och där ser jag spänstiga Malin springa häcken av sig HELA vägen tillbaka. Släng er i väggen långdistansare på VM säger jag. När jag står där och väntar på Malin så slås jag av tanken: Det var inte jag som glömde något idag.
Det är en bra dag idag.
Efter en vila på hotellet, där jag passar på att jobba lite så tar vi oss till bokmässan och träffar en av våra författare – Christian. Efter seminarie och bokintervju behöver Malin vila och jag passar på att mingla. Johan Bysell från Attention Stockholm, Hanne Uddling med sin nya bok ”Grattis du har Dyslexi”, Åsa Konradsson-Geuken på väg till livepodd på NSPH-scenen, Astrid Boijsen och boksnack och alla härliga medarbetare på Vetenskap och Folkbildning. Jag är påfylld av energi och nu ska vi till hotellet.
Vin och vila. Senare ska vi ha lite barhäng med några och käka lite. Ja, inte Malin så mycket dårå, men jag behöver mat. Jag insåg att det enda jag fått i mig under dagen var en halv kärleksmums, två karameller och några muggar kaffe.
Vi tar ett eftersnack på Malins rum och myser. När Malin börjar bädda ned sig fattar jag att det är dags att göra kväll…
Dags att åka hem och jag har mer med mig hem än dit vilket innebär EN väska till. Nu behöver jag skärpa mig för att inte glömma den på tåget…
—–
Malins version
Med varsin stor och tung bokvagn drar vi åter igen ner till mässan i Göteborg. Denna gång för att ha ett seminarium med vår kritikerrosade författare och hans enastående bok. Tågresan ner är ganska behaglig trots mensvärk och baklänges-stol. Jag chillar mest och chefen jobbar nonstop. När hennes dator laddar och jag ”laddar” blir hon rastlös och vet inte vad hon ska ta sig till och sitter och stirrar in i skärmen och väntar på att datorn ska sluta lagga.
Vi förbereder vårt kommande boksläpp för en annan författare som vi ska ha nästa vecka och viskar lite skvaller eftersom vi sitter i en tyst vagn.
Väl framme i Götet struttar vi ut ur vagnen lyckligt ovetande om att jag har glömt min dator på tåget. Det kommer jag på efter cirka 10 minuters promenad.
”Spring Malin!” skriker chefen och jag gör som hon säger.
Jäklar i min lilla låda vad jag kutar. Det är hon som köpt datorn också. Bara en liten (inte liten) parentes. På perrongen haffar jag en tågvärd och säger: ”Hjälp mig!” Hon svarar att det inte är hennes arbetsuppgift och att hon bara har två minuter innan hon ska på ett annat tåg.
”Då hinner du hjälpa mig!”
”De städar nog tåget nu så du får inte gå på.”
Jag gick på.
En superglad, kort, söt man viftar med min tygpåse och jag slänger mig i hans famn.
Tack gode någon.
Jag kliver av med påsen i famnen och metallsmak i munnen. Jag klär av mig både rock och kavaj och sätter upp håret som blivit svettigt, ringer chefen och säger:
”Yes jag hann.”
Inne på hotellrummet slänger jag mig på chefens säng och får en hostattack som varar i en halvtimme av all överansträngning. Vi börjar fundera på om jag är på väg att dö …
Men mässan väntar och vi har en tid att passa. Upp och hoppa.
Fullspäckat schema, alldeles för många människor, för mycket ljud och lampor och lukter. Usch!
Kepsen på, öronpropparna i, solglajjorna på och så de skönaste skorna. Jag är redo. Trots all denna mundering blir jag yr.
Så fort vi är klara och har träffat alla vi måste träffa drar vi till mitt hotellrum och korkar upp vin. Bästa stunden på resan.
Sen är det dags för barhäng med väninnor. Jag äter lite och blir ju trött då. Vi går upp och ska sova tror jag men chefen svansar efter mig in i mitt rum och ska dricka upp vinet och säger:
”Sätt på musik.”
Jag lyder order och lägger mig under täcket med vinglaset och höjer volymen.
Tack för den här gången älskade bästa underbara chef och bokmässa.
