Alla tre i min familj, alltså min make, min son och min dotter har NPF. Jag har det inte, men däremot en gammal utmattning sedan 10 år som aldrig vill släppa taget. Så julen (och andra sociala tillställningar och traditioner också för den delen) blir alltid lite jobbiga tycker jag. Maken och sonen har en livlig och energisk variant av ADHD medan dotterns ADHD är mer riktad inåt. Dessutom har hon autism och därför kan det bli extra svårt att ha ett fungerande umgänge med livliga ADHD-isar.
Som anhörig till framförallt henne under t ex julen är det som om jag blir en brandman som släcker eldar och dessutom innan de brinner försöker se till att de inte ska ta eld. Samordnare och projektledare kan jag tycka att jag är i min familj. Julen är ett projekt där jag har tagit på mig att förbereda så mycket som möjligt för att det inte ska uppstå bråk eller dåligt mående hos dottern. Detta gör mig givetvis utmattad så när vi sedan ska samlas allihop och de två manliga lejonen kryper fram (alltså sonen och maken) och beter sig som just en lejonpappa och en lejonson skulle göra – busar, skojbråkar, ryter och kutar runt) fryser dottern till is av för hög ljudnivå och vantrivs och vill krypa tillbaka till sin grotta på övervåningen. Jag, med full mundering som brandman rycker ut och försöker lugna ner lejonen som till svar bara ger mig en kommentar typ ”vi leker ju bara”, försöker då förklara att dottern (och jag egentligen också, men jag brukar offra min ljudkänslighet) inte klarar detta, landar det ofta i ett himlande med ögonen och att ”varför ska vi anpassa oss till henne och varför ska inte hon anpassa sig till oss?”
Jag tar av mig den mentala brandmans-utstyrseln och lägger upp fötterna och skiter i vilket och säger: ”Ge mig ett glas vin”, och tänker att snart är julen över.
God jul!
/Malin Roca Ahlgren, skribent, författare, redaktör
