Möten, möten, möten. Vi har dem men få älskar dem.
För en NPF-hjärna är möten ofta något helt annat än en stund då man sätter sig ner och pratar ihop sig. Det är ett kognitivt maraton där arbetsminnet, tidsuppfattningen och förmågan att filtrera intryck testas samtidigt – och där det nästan alltid syns mer om man kämpar än om man lyckas.
Det här känner jag igen mig i. 😃
Den här spaningen handlar om möten och NPF-hjärnor – vad som faktiskt händer i hjärnan, och vad chefer, kollegor och vi själva kan göra annorlunda. Inte för att det ska bli perfekt, utan för att det ska bli lite mer mänskligt.
/Jessica Stigsdotter Axberg
aka MrsHyper
Kort fakta – kognitiva utmaningar och möten
NPF – Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar som adhd, autism, DLD (språkstörning) och Tourette – påverkar ofta de exekutiva funktionerna, det vill säga hjärnans ”chefsystem” som styr planering, arbetsminne, impulskontroll, tidsuppfattning och att växla uppmärksamhet.
Vid möten aktiveras nästan alla dessa funktioner samtidigt:
- Arbetsminne – hålla kvar vad som sades för tre minuter sedan medan man lyssnar på något nytt
- Tidsuppfattning – känslan av hur länge mötet varat, när man bör prata
- Filtrera intryck – brus, rörelser, sidosamtal konkurrerar med talaren
- Läsa sociala signaler – när är det min tur? Vad menar de egentligen?
- Reglera aktivering – hålla sig vaken vid låg stimulans, lugna ned sig vid hög
- Växla fokus – hoppa mellan dagordningens punkter utan att tappa tråden
Möten är alltså en av de mer krävande situationerna på en arbetsplats för en NPF-hjärna — och det syns sällan utifrån.
Som chef – det här behöver du tänka på: innan, under och efter mötet.
iNNAN MÖTET
- Skicka alltid en agenda i förväg, gärna med tidsangivelser per punkt. Det minskar osäkerheten.
- Ange tydligt mötets syfte: är det ett beslutsmöte, ett informationsmöte eller ett idémöte? NPF-hjärnan behöver veta hur den ska ställa in sig.
- Ge möjlighet att förbereda sig och undvik överraskningar. Skicka frågor eller diskussionsunderlag i förväg.
UNDER MÖTET
- Håll strukturen. Avvikelser från agendan är svårare att hänga med i för den som förberett sig noggrant.
- Sammanfatta regelbundet. ”Så här långt har vi kommit…” Det stöttar arbetsminnet.
- Var konkret med turtagning. Kan vara svårt att veta när man ska ”hänga på” organiskt.
- Erbjud olika sätt att bidra. Alla gillar inte att prata spontant i grupp. En chattfunktion, att skriva ner synpunkter eller att få frågan i förväg kan göra stor skillnad.
- Rörelse-pauser och korta möten fungerar bättre än långa maraton.
EFTER MÖTET
- Skicka alltid ett skriftligt sammandrag med beslut och action points. Vad som sades i rummet är borta – det skrivna finns kvar.
- Följ upp enskilt om du märker att någon inte hängde med eller inte kom till tals.
Som kollega – vad behöver du tänka på?
- Anta inte att tystnad är detsamma som medhåll. Det kan vara så att din NPF-kollega kanske behövde lite mer tid att formulera sin tanke.
- Om du håller i mötet: fråga personen – ”Vad tänker du?”
När ni känner varandra öppnar det upp för samtal utan att skapa press. - Undvik sidosamtal och skämt som kräver snabb social avkodning – det belastar onödigt.
- Om ni arbetar nära varandra: prata öppet om hur ni fungerar bäst ihop, utan att göra det till ett stort projekt.
- Normalisera att folk använder fidgets, stickar, antecknar, tittar bort eller rör på sig under möten. Det är ofta tecken på att hjärnan arbetar, inte att personen är ointresserad.
Om du själv har NPF – det här kan du göra:
FÖRBERED DIG
- Be om agenda i god tid – det är helt rimligt att efterfråga.
- Läs igenom materialet och skriv ned dina tankar i förväg. Det avlastar arbetsminnet under mötet.
UNDER MÖTET
- Anteckna aktivt – inte för att minnas ordagrant, utan för att hålla hjärnan engagerad.
- Det är okej att be om en kort repetition. ”Kan du sammanfatta det beslutet igen?”. Fler än du tror kommer att tacka dig för det.
- Minska mängden intryck med fidgets, hörlurar med dämpning eller att sitta vid en viss plats i rummet.
- Om du märker att du förlorat tråden: vänta på en naturlig paus och fråga hellre än att låtsas ha förstått.
KOMMUNICERA DINA BEHOV (om du vill och kan)
- Du behöver inte berätta om din diagnos för att be om rimliga anpassningar – agenda i förväg, skriftliga sammanfattningar och tydlig struktur är bra för alla.
- Ju mer du vet om hur du fungerar, desto lättare är det att formulera vad som faktiskt hjälper.
/Lycka till
Jessica och Malin
