Hemma hos oss brukade det smälla i dörrarna ganska ofta. Inte för att vi inte älskade varandra — utan för att vi inte riktigt förstod varandra. Det har verkligen förändrats genom åren. Inte för att vi på något sätt har blivit andra människor, utan för att vi lärt oss mer om hur våra hjärnor fungerar. I det här nyhetsbrevet delar jag med mig av några saker som faktiskt har gjort skillnad i vår familj.
Det kan vara bra att ladda lite inför semestern.
/Jessica Stigsdotter Axberg
MrsHyper
De flesta konflikter i en NPF-familj handlar inte om att någon är elak eller inte bryr sig. De uppstår när olika hjärnor möts — och ingen riktigt förstår hur den andres hjärna fungerar.
”Du lyssnar aldrig”
Du står och berättar något för ditt barn. Barnet svarar inte, tittar bort, fortsätter med det de håller på med. Det kanske ser ut som nonchalans — men kan faktiskt vara hyperfokus, svårighet att byta uppgift eller att hjärnan behöver längre tid att bearbeta det du sagt. NPF-hjärnan är inte ointresserad. Den sitter bara fast.
”Du sa att du skulle göra det!”
Orden nådde fram — men fastnade aldrig. Inte för att viljan saknades, utan för att arbetsminnet hos många med NPF fungerar annorlunda. Information som inte skrivs ner, visualiseras eller upprepas kan försvinna lika snabbt som den kom.
Övergångarna
”Vi åker om fem minuter” leder ofta till kaos. Inte för att barnet protesterar utan för att fem minuter inte är tillräckligt konkret. Tidsuppfattning är en av de vanligaste utmaningarna vid NPF. Många upplever tid som något abstrakt och svårgreppbart. Nu eller aldrig.
Tonen som eskalerar
Det börjar med en liten sak. Sen är alla mitt i en storm ingen planerade. Känsloreglering är ofta en utmaning vid NPF — intensiteten kan gå från noll till hundra på sekunder. Och det smittar. En reglerad hjärna kan lugna ner en orolig, men en orolig hjärna kan också dra med sig resten av familjen.
”Det är aldrig rättvist”
Syskon märker att reglerna verkar gälla olika. Och de har rätt — de gör det. Vi föräldrar försöker anpassa efter varje barns behov, men glömmer ibland att förklara varför. Utan förklaring ser anpassning ut som favorisering. Med förklaring kan det bli en lektion i att rättvisa inte alltid betyder lika.
Vad kan man göra?
Separera beteende från intention
Fråga inte varför gör du så — fråga vad hände? Det öppnar upp istället för att stänga ner.
Förbered övergångarna
Ge mer tid än du tror att du behöver. Konkreta signaler hjälper mer än klockan: ”När den här filmen är slut åker vi.”
Ha en återhämtningsplan — inte bara en konfliktplan
Vad gör ni efter härdsmältan? Hur ser ni till att alla landar innan ni pratar om vad som hände?
Förklara olikheterna för syskonen
Inte som ursäkt — utan som information. ”Din hjärna och hans hjärna fungerar på olika sätt. Därför behöver vi göra olika saker ibland.”
Prata om det när det är lugnt
Inte mitt i konflikten. Hitta ett neutralt tillfälle — och prata om mönster, inte om det enskilda tillfället.
Normalisera att det kan gå fel ibland
En familj som aldrig har konflikter finns inte. Det handlar om att bli bättre på att ta sig igenom dem tillsammans. Särskilt när vi har NPF.
