Ansiktstid räddade nog livet på mig. Eller i alla fall mitt känslomässiga liv. Jag har alltid varit en tjej som tål det mesta, har jag låtit omgivningen tro. Men på insidan har det funnits ett hålrum som varit enormt. Och när jag fick mitt första barn, Victor, blev det akut kejsarsnitt och jag blev snuvad på upplevelsen av att vara med när han föddes. Jag vaknade upp, fick veta att jag fött en son och fick se ett polaroidfoto av honom. Ett foto av ett barn jag inte hade mött. Det kunde ha varit vem som helst. Jag läkte mitt kejsarsnittsår och fick åka hem. Jag försökte vara en bra mamma, men mitt lilla knytte ville inte ens se mig i ögonen. Han undvek ständigt ögonkontakt och jag trodde alltid att det var jag som gjorde något fel. Mitt känslomässiga sår var vidöppet.

När jag fick mitt andra barn, Linnéa, blev jag överröst av känslostormar som jag tidigare bara hade läst om. Och då fick jag panik. För jag insåg vad Victor inte hade fått. Jag pratade med min barnmorska om det här och hennes råd var: “Du har hajjat, underbart, det är aldrig försent, ös på bara. ÖS!”

Jag gjorde så gott jag kunde men jag tyckte ändå inte att jag kompenserade tillräckligt.

Under den här tiden hände det några saker.
• Jag läste boken “En annorlunda barndom” av Iris Johansson och där fick jag läsa om Iris pappa som förstod direkt att det var något annorlunda med sin nyfödda dotter som inte ville söka ögonkontakt. (Autism) Han satte babyvaggan i dörröppningen och i ögonhöjd så att alla som passerade automatiskt gav ögonkontakt med dottern. För att babyn skulle tränas. Så smart!

• Jag och min man gick på en föräldrautbildning som heter Komet. En utbildning som är bra att gå innan man utreder sitt barn för adhd. För att se om det är något i föräldraskapet som kan ändras så att barnet inte längre uppvisar liknande adhd-symtom. På den här kursen fick vi lära oss massor av godbitar som jag tagit med mig i livet men en sak fastnade särskilt, nämligen frågan om hur man umgås med sitt barn. En del av lösningen gick ut på att man skulle ge barnet minst 15 minuter per dag i kvalitetstid, 15 minuter som barnet själv fick bestämma över. Jag hissnade vid tanken. 15 minuter. Fanns det föräldrar som umgicks mindre än 15 minuter med sitt barn? Jag och Patrik var ju ständigt upptagna (varannan timme) av att hänga med Victor. Inget annat än 100% var möjligt. Men jag insåg också ett problem med leken. När man spelar fotboll tittar man på bollen och sina fötter. När man spelar spel, tittar man ned på bordet på en spelplan. När man går på teater eller bio tittar man rakt fram. När man ritar tittar man på pennor och papper. Den fråga som väcktes i mitt huvud var: “NÄR tittar man på varandra?”

• Victor “misslyckades” mycket i förskola och förskoleklass och han blev ständigt kallad för elak, idiot, hemsk, dum och knäpp av barnen, för de tyckte så om honom.Han gjorde ju alltid fel. Det hände att han inte fick höra ett vänligt ord på flera dagar. Blev utesluten och fick sitta på bänken – skamvrån. Och han bemötte det på samma sätt, med hårda ord och att utesluta andra. Han fick helt enkelt inte lära sig att han var bra, han kunde inte heller ta emot att någon var vänlig för han blev misstänksam. Han kunde inte förmedla något positivt till någon annan eftersom han inte visste vad han skulle säga. Han hade inte ordförråd till det. Och det var så tungt att höra av personal, att den kille som visade så mycket empati för sin lillasyster hemma, blev anklagad för att vara empatilös.

Där och då föddes idén om ansiktstid.
Att se varandra.
På riktigt.
Och att starta varje dag med kärlek. Massor av kärlek.

Det enda stället jag visste att jag kunde få Victors fulla uppmärksamhet på var i bilen. Så vi parkerade utanför skolan. Och jag tittade på Victor och sa det vackraste orden jag kunde. Det var viktigt att han sa tack när jag var klar och sedan sa något snällt tillbaka. Och då var det min tur att säga tack. I början var det jättesvårt för mig att komma på vad jag skulle säga, saker som inte skulle vara prestationsinriktat och för Victor var det svårt bara att sitta still, ta emot komplimanger och komma på bra saker att säga samtidigt som han menade det. Efter några månader var det lekande lätt, som rinnande vatten. Vi njöt båda två av dessa stunder.

Ungefär när ett år hade gått hade Victor fått ett nytt ordförråd som han gärna använde sig av. Ett exempel var en dag när han hade en kompis med sig hem och jag kikade på dem båda, såg Victor lägga armen om honom och säga lite grabbigt: “Hörrödu Pontus, du är en bra kille. Jag är stolt över dig. Det kommer bli något stort av dig i framtiden.”

Det hade alltså funkat. Kärlek och ett nytt ordförråd. Det är alltså aldrig försent.

———-

I början när jag själv hade svårt att hitta rätt ord skrev jag några rader som jag memorerade. Den gick så här:

Tack.
För att jag får dela din vardag.
Dina tankar och funderingar.
Dina härliga oemotståndliga idéer och ditt sprudlande leende.
 

Tack.
För att du är en sådan fantastisk människa.
Glöm aldrig bort att du är ett mirakel.
Och att du kan bli precis vad du vill bli.
Det du var ämnad att bli. Bara du.
Jag är stolt över dig.

Tack.
För att du är just du.
Du förgyller mitt liv i allt du gör.
Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta.

Mamma

———-

Ansiktstid är det bästa tipset jag kan ge någon. För det är aldrig försent. Är ditt barn 4, 14, 24, 34 eller 54 spelar ingen roll. Har ni haft det tufft och behöver mötas på ett nytt sätt, eller du kanske vill att det ska vara på ett nytt sätt? Det är inte försent.

Relationer har vi med andra men ibland har vi haft en dålig relation med någon som gått bort och då kan det kännas omöjligt att gå vidare. Men prova. Det kan funka ändå. För du kan läka relationen inom dig till personen och vad som hänt mellan er. Personen behöver inte leva för att du ska kunna använda ansiktstid, men du behöver kanske kunna blunda och se personen framför dig eller använda ett foto som funkar för dig.

Love, peace and adhd will change the world.

Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg

Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017

Vill du prenumerera på MrsHyper?

Fyll i nedanstående så skickar jag ut en påminnelse då och då!
Vänliga hyperhälsningar / MrsHyper

Vänligen vänta...

Tack för att du vill få en liten påminnelse då och då!

Detta är inlägg, 6, dag 41 i intitiativet #blogg100 som går ut på att skriva minst ett blogginlägg om dagen i 100 dagar, med start den 1 mars 2017. Om du vill veta mer om adhd och asperger och de olika strategier som finns så följ MrsHyper på webben eller skicka ett mail, men gör det fort, innan du blir distraherad och glömmer bort det : )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Prenumeration på nyhetsbrev

Fyll i nedanstående så skickar jag ut en påminnelse då och då!
Vänliga hyperhälsningar / MrsHyper

Vänligen vänta...

Tack för att du vill prenumerera!

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.