ADHD – i historien
Det som idag kallas ADHD har funnits med oss i århundraden, även om tillståndet länge gick under helt andra namn och beskrivningar. Genom historien har forskare, läkare och psykiatriker försökt förstå och förklara de symtom vi idag känner igen – men synen på vad de beror på har skiftat dramatiskt över tid.
En av de mest centrala frågorna har handlat om orsakerna. Är det en biologisk eller neurologisk förklaring, eller rör det sig snarare om miljömässiga och sociala faktorer? I början av 1900-talet började det biologiska synsättet få fäste, och tanken om att symtomen hade en grund i hjärnan vann mark. Men det skulle visa sig vara långt ifrån slutet på debatten. Under de senaste hundra åren har pendeln svängt fram och tillbaka, och varje tid har i viss mån format sin egen bild av vad ADHD är och var det kommer ifrån.
Det är en historia präglad av omprövningar, namnbyten och förändrade diagnoskriterier – men också av en gradvis växande förståelse för ett tillstånd som påverkar miljontals människor världen över.
1775 Den tyske läkaren Melchior Adam Weikard var en av de första att beskriva tillståndet, vilket han benämnde Attentio Volubilis. Han noterade att det framför allt drabbade pojkar och yttrade sig som en oförmåga att koncentrera sig och arbeta mot ett mål.
1798 Den skotske läkaren Alexander Crichton tog upp ämnet i en bok om mentala sjukdomar, där han ägnade ett kapitel åt ”Attention and its Diseases”.
1902 En brittisk läkare, George Frederic Still, beskrev barn med normalbegåvning som samtidigt var destruktiva, rastlösa och hade påtagliga svårigheter med uppmärksamheten. Han lyfte fram möjligheten att tillståndet hade en biologisk grund.
1937 Den amerikanske barnpsykiatern Charles Bradley genomförde en studie med 30 barn och fann att hälften av dem blev lugnare, fungerade bättre socialt och förbättrade sina skolresultat markant efter behandling med amfetamin.
1940-talet Begreppet Brain Damaged Child började användas för att beskriva barnen, och övergick senare till Minimal Brain Damage (MBD). Man fastslog att symtomen hade en neurologisk förklaring och berodde på en hjärnskada.
1957 Den amerikanske barnpsykiatern Maurice Laufer publicerade en studie om amfetaminets effekter på vissa beteendestörningar. Diagnosen gick vid den här tiden under namnet hyperkinetic impulse disorder.
1963 Diagnosen fick ett nytt namn och kom nu att kallas Minimal Brain Dysfunction (MBD).
1980 I Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-III) dök diagnosbeteckningen Attention Deficit Disorder (ADD) upp för första gången. Manualen skilde även på två undergrupper – ADD med respektive utan hyperaktivitet.
1987 Carina Gillberg introducerade begreppet Deficits in Attention, Motor control and Perception (DAMP) i sin doktorsavhandling.
Samma år reviderades DSM-III, och i den nya versionen, DSM-III R, slogs underkriterierna för ADD ihop. Diagnosen fick nu det nya namnet Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD).
1994 DSM-IV introducerade en uppdaterad definition av ADHD. För att få diagnosen krävdes att minst sex av nio symtom på uppmärksamhetsstörning och/eller sex av nio symtom på hyperaktivitet eller impulsivitet förelåg. Symtomen skulle dessutom ha visat sig före sju års ålder och ge en påvisbar kliniskt signifikant funktionsnedsättning socialt, i arbete eller i studier.
2013 DSM-5 innebar ytterligare förändringar av diagnoskriterierna. För barn kvarstod kravet på att sex av nio symtomkriterier skulle vara uppfyllda, men för vuxna sänktes gränsen till fem. Åldersgränsen för när symtomen måste ha visat sig höjdes också – från sju till tolv års ålder.
Källor
- American Psychiatric Association. DSM-5: Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Washington, DC: American Psychiatric Association; 2013.
- Bradley, C. The Behavior of Children Receiving Benzedrine. Am J Psychiatry. 1937; (94):577–81.
- Carlberg, I. En diagnos det stormat kring – ADHD i ett historiskt perspektiv. Stockholm: Socialstyrelsen; 2014. Tillgänglig via: https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2014-10-40.pdf Hämtad 2020-12-07.
- Denhoff, E, Laufer, MW, Solomons, G. Hyperkinetic impulse disorder in children’s behavior problems. Psychosom Med. 1957; 19(1):38–49.
- Mayes, R, Bagwell, C, Erkulwater, J. Medicating Children. ADHD and Pediatric Mental Health. Harvard University Press; 2009.
- Mayes, R, Rafalovich, A. Suffer the restless children: the evolution of ADHD and paediatric stimulant use, 1900–80. Hist Psychiatry. 2007; 18(72 Pt 4):435–57.
- MINI DSM: diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Danderyd: Pilgrim Press; 1998.
- Smartpsykiatri.se. Tillgänglig via: https://www.smartpsykiatri.se
