Märklig dag det här. Skulle i morse ta ett bad men då ringde en av mina kunder och vi satte oss framför datorn och fixade med webbshopen som vi bygger på just nu. Precis i slutet på vårt samtal ringer min mobil och jag måste avsluta. Det är dottern, förtvivlad och utmattad, bara en timme efter idrottsdagens början. Jag pratade med hennes lärare som berättade att hon hade sprungit det långa varvet och nästan kräkts av utmattning på slutet. Och eftersom vi båda känner min dotter tog vi beslutet att jag skulle hämta henne innan hon fick mer ångest av att inte kunna delta under friidrottsdagen.
Det var bara att göra sig i ordning och åka in till Bålsta för att ta hand om finingen. Väl framme (35 minuter senare) så letade jag efter henne vid varje sittplats men hittade henne vid höjdhoppet. Hoppandes! Välmående! Hon mådde toppen och hade ingen ångest eller kramp längre… Och ville inte följa med hem.
Jaha!?
Vi bestämde att jag skulle stanna kvar en stund och då var det dags att byta station till ”60 meter.” Det gick bra för henne, MIN dotter, riktigt bra faktiskt. En av fritidsledarna var med och tävlade. Och sen tyckte de att vi andra vuxna skulle tävla också…så jag ställde väl upp.
Jag gjorde illa knät i höstas och har inte kunnat springa, jogga eller anstränga mig särskilt mycket sista tiden, så det blev att testa knät. Jag och två tjejer ställde upp på startlinjen och när läraren sa Klara Färdiga Gå, sprang vi iväg. Jag kände att knät höll och tog i lite, och tog i lite till och shit….jäklar vad jag sprang. Då hörde jag bakom mig: ”Mä shit vad snabbt du springer”…och inser att jag totalt gått in för att vinna och lyckades…
Så, japp, här ser ni en som vann 60 meter idag –
över två 9åringar 😀
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
PS. Om ni undrar över badet så var det iskallt när jag kom hem efter ca 2 timmar, men efter att ha sprungit 60 meter så, ja, det passade ju perfekt! DS.
