Vi bodde inne i Stockholm och vår son gick på förskolan Tule, som jag tidigare skrivit om. Vi möttes alltid av en pedagog i dörren, och det kändes som att komma hem. Varmt, mysigt och ombonat.

Den här dagen skulle vi ha vårt första utvecklingssamtal för sonen, någonsin, och han var ca 20 månader gammal. Vi föräldrar satte oss euforiska i soffan mittemot pedagogen Malin. Vi fick varsin värmande kopp kaffe i handen och småpratade lite. Jag såg att Malin, pedagogen, såg allvarlig ut och jag fick känslan av att jag kanske hade gjort något fel. Att vi föräldrar hade gjort något fel. Jag babblade på för jag tyckte det var lite tryckt stämning och frågade på om allt möjligt mellan himmel och jord om sonen och förskolan.

Malin ställde försiktigt ned kaffekoppen, satte händerna på knäna, tittade allvarligt på oss och sa, något nervöst: ”Vi behöver prata allvar om Victor. Det händer en hel del grejer omkring honom. Och jag är orolig”.

Med darr på rösten frågade jag henne om vad det var hon såg som hon var orolig för och hon svarade oss:
”Jag kan ge ett exempel, när Victor kommer till sandlådan och ska leka med de andra går alla barnen därifrån. Ofta uppstår det konflikter och Victor blir arg, biter, puttas och tar de andra barnens leksaker. Så barnen har börjat undvika honom.”

Där och då, blev jag iskall. Och livrädd. Visst han var ett livligt barn men alla i vår omgivning hade alltid sagt att ”pojkar är livliga”, ”det växer bort ska ni se”, ”äsch, ni får bara ha lite mer fasta regler så löser det sig”. Men jag visste någonstans djupt inom mig att han var mer än bara livlig. Man ska ju inte jämföra barn men Victor var inte som andra. Han som vägrade ligga i vagnen, han som aldrig klarade av babymassagen, han som skrek på babysimmet, han som klättrade innan han kunde gå… Det var han som ingen ville leka med. Mitt hjärta brast.

Hade inte Malin (och för den delen resten av pedagogerna) varit en sådan fantastisk person vet jag inte hur vi hade klarat oss. Hon berättade att Victor var en fantastisk kille med ett stort hjärta, dynamisk vilja men ett lite för litet tålamod och kanske också ett för litet ordförråd. Och det sammantaget skapade många konflikter. Däremot hade de på förskolan upptäckt att en kille som var lite äldre än Victor, Hugo, tog sig an honom. Malin undrade om vi skulle kunna tänka oss att flytta Victor till en avdelning för äldre för där hade barnen lärt sig säga ifrån och kunde på så sätt hjälpa Victor, istället för att han skulle bli ensam gång på gång.

Vi fick där och då också veta mer om hur Victor speglade omgivningen på förskolan. Malin berättade hur pedagogerna uppfattade honom och beskrev så fint om när de var goa mot honom fick de så mycket kärlek tillbaka att det räckte och blev över och när de var stränga blev han så arg att han nästan tappade andan och fick kippa efter luft. Hon förklarade det som att alla barn speglar sin omgivning men Victor gjorde det flera gånger om. Nästan hundra gånger om. Eftersom Victor oftast bemöttes med att nekas vara med i leken blev hans ”normaltillstånd” att vara arg (egentligen förtvivlad och uppgiven) och det slutade alltid med att ingen ville leka med honom. Barnen blev istället rädda för honom.

Det blev en lyckad flyttning till Hugos avdelning och vi lärde oss otroligt mycket om hur vi kunde hjälpa Victor.

Vi vuxna behöver hjälpa barnen att hitta andra alternativa lösningar på problem som uppstår- och hjälpa barnen att klara sin frustration och dessutom hjälpa barnen att tänka trots frustrationen.

”Rättvisa betyder inte att alla ska få precis detsamma, inte att alla behandlas precis lika. Genom att ge varje barn just vad det barnet behöver – blir det rättvist Vi behöver se barnens olikheter och hjälpa efter varje barns behov. Och att barn beter sig bra om de kan.”
Ross Greene

PROBLEMLÖSNING I SAMFÖRSTÅND (Ross Greene)
Steg 1 – Visa empati ”Jag har märkt att du inte gillar att…”
Steg 2 – Få fram barnets perspektiv ”Vad är det du tycker är jobbigt?”
Steg 3 – Ge din egen syn på problemet ”För mig är det så att…” Försöka hitta en lösning i samförstånd. ”Kan vi komma fram till en lösning så att både du och jag blir nöjda…”

Kanske kan det hjälpa dig något – jag hoppas på det.
Kramar i mängder till dig kämpande förälder. Jag vet hur du har det. <3

Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg

Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017.

Vill du prenumerera på MrsHyper?

Fyll i nedanstående så skickar jag ut en påminnelse då och då!
Vänliga hyperhälsningar / MrsHyper

Vänligen vänta...

Tack för att du vill få en liten påminnelse då och då!

2 Responses to ADHD-tips #24. Mitt barn speglar allt – 100 gånger om

  1. Hildegunn Asphamn skriver:

    Du är fantastisk som så ärligt delar med dig av familjeresan för fam. Hyper! Andra reser bort … och återvänder inte till vardagsverkligheten, du gör resan tillsammans med dina fina barn – närvarande! Tacksam att jag har fått lära känna dig! <3

Prenumeration på nyhetsbrev

Fyll i nedanstående så skickar jag ut en påminnelse då och då!
Vänliga hyperhälsningar / MrsHyper

Vänligen vänta...

Tack för att du vill prenumerera!

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.