När jag föreläste på en SeSam-föreläsning här för några veckor sedan så fick jag en feedback som fick mig att stanna upp.

”Det hade varit intressant att höra hur svårt det kan vara också”…

Shit! Såklart, åhöraren har ju så rätt. Jag är så sjukt fokuserad på att alltid berätta om lösningar som vi hittar för alla problem vi faktiskt har. Men då kanske omgivningen tror att vi aldrig har problem. Att vi aldrig har det tufft, att vi aldrig har det svårt, att vi aldrig tvivlar, att vi alltid mår fin-fint, att vi aldrig bråkar, att vi aldrig skriker, att vi alltid hittar lösningar, att vi..osv Inget kan vara mer fel. Jag tvivlar, tycker att det är tufft, tycker att vi inte ”förtjänar att ha det så här”, blir ledsen, sårad, förbannad och stundtals fruktansvärt förtvivlad för att jag inte förmår att hjälpa det ena eller andra barnet. Att jag inte orkar ta hand om mig själv, maken, huset, vännerna… Som alla andra föräldrar, fast med påslaget deluxe!

För några år sedan skrev jag ett brev till mig själv – för jag behövde förlåta mig själv för så mycket som hade gått fel. Här är det igen men nu något uppdaterat.

————–

Hej förälder, du som kämpar för att få det att funka, du som har ett eller flera barn med NPF. Det här brevet är till dig.

Först vill jag bara säga att du har gjort ett fantastiskt jobb som tagit dig ända hit och överlevt. Oavsett om du blivit skickad till BUP eller Habiliteringen av skola, Socialtjänst eller om du själv har tagit initiativet, så har du åstadkommit något. Du har skapat en förändring i rätt riktning. Och det är kanske det finaste du har kunnat ge ditt barn sedan det föddes. För du har lekt detektiv och tittat under varenda sten, du har tvingats tala med myndigheter du inte ens kände till existerade, du har förstått att ditt barn har andra behov än andras för det har du sett så många gånger. Du har varit på krismöten i skolan så många gånger att du tappat räkningen. Du har mötts av okunniga och kunniga, du har gråtit och skrikit av frustration av att inte kunna hjälpa och att inte bemötas med förståelse och du har sårats och du har sårat.

Det är nu det är dags att säga förlåt. Till dig själv.

Förlåt dig själv. Det är superviktigt. Du behöver gå vidare och det gör också ditt barn och hela din familj. Nu är du här, på andra sidan. Förlåt dig själv för allt som inte blev som du hade tänkt dig. Vi lever här och nu, inte då och inte sen. Vi får lära oss att ”barn gör så gott de kan”. Jag tror att det gäller även oss vuxna. När vi får nycklar ändrar vi vårt beteende. Då kan vi ändra vårt beteende. Sakta fyller du på din kunskapsbank och du kommer att möta andra familjer som har det som ni. Vissa familjer har det värre och vissa har det lättare. Det kommer att komma dagar när ingenting längre märks och det kommer att komma dagar när du tvivlar på om något hjälper över huvudtaget.

Det kan också att komma sorgeperioder där du frågar dig själv om du kunde gjort något annorlunda och tankar om hur livet skulle sett ut om ditt barn inte skulle ha en diagnos. Låt dig själv känna den sorgen, förträng den inte. Med tiden kommer du att läka och snart har det gått ett år, två år, tre år och du tittar tillbaka på vad som hänt i din familj, hur ni har utvecklats. Du kommer att se att du tillsammans med din familj har gjort en otrolig resa och att ni alla har utvecklats.

Ge dig själv cred för det, belöna dig med något som är viktigt för dig, och låt dig blir hyllad för du är en fantastisk förälder.

You rule! Love, peace & adhd will change the world!

——————

Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg

Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017
[mailerlite_form form_id=1]