Jag är inte bara mamma, artdirector, webbdesigner, illustratör, författare, ordförande, terapeut under utbildning…jag är gympaledare också (man är vad man heter, sa MrsHyper). Idag tog våra två lag brons i matta och silver i hopp/trampett….

Jag är sååååå glad för deras skull. Vissa blev besvikna för att de inte fick silver när de fick brons, andra att de borde fått fler medaljer, och vissa var så glada att de grät. Men jag väljer att se det som träning också. Det är inte lätt att bli besviken. Och att få vinna över sig själv är också mycket känslosamt.

Fasen vad svårt det är att se och ta hand om alla. Nu pratar vi om två lag på nästan 40 barn. Vi är visserligen två huvudledare med sju fantastiska hjälpledare, men ändå. Jag förstår att det är tufft i skolan att se alla barn, och som gympaledare har jag bara koll på just min rutin, mitt ”ämne” och det är matta. När barnet väl kommer fram till mattan och ska köra sitt handstående, sin kullerbytta eller sin volt, det är först då jag ser och har möjlighet att under några sekunder stötta, lära och hjälpa. Jag ser inte blickarna i ledet, jag hör inte vad de säger till varandra, jag är sist att få veta om någon varit plump mot någon annan.  Och det är tufft att veta, för någonstans längst inne i mitt hjärta vill jag att alla ska bli sedda, att alla ska få utvecklas utifrån sin nivå utan att behöva bli jämförd. Men verkligheten ser inte ut så, inte ens bland 9-10-åriga flickor. Det är tufft och de mäter sig med varandra. Det mäter sig med sig själva.

När jag äntligen ser och hör och kanske kan stötta och hjälpa känns det faktiskt fantastiskt bra.

Med vänliga hyperhälsningar

/MrsHyper
Jessica Stigsdotter Axberg