Ikväll hade jag en föreläsning på Infoteket i Uppsala. Och det var otroligt kul att vara i gång igen. En hel sommar har ju gått.

Det som är så jobbigt är att jag kan få en sådan otrolig anspänning innan en föreläsning, så att jag känner ”varför gör jag så här, jag borde hålla mig hemma?”. Och sedan när jag pratat fem minuter eller så, så känns det så bra! Och kul!

Jag upplever ju att jag föreläst och berättat detta så många gånger att nu borde ju ALLA ha hört allt och förstått och lärt sig. Men det är ju en ständig strid ström engagerade människor som vill lära sig mer, och igen, bekräfta det de kan, människor som precis fått diagnoser, unga och gamla. Idag var det en härlig blandning av lärare, förskollärare, studenter, familj och barn.

Jag lyckades ånga upp mig så mycket att jag till och med tappade tråden – men då kunde engagerad publik hjälpa mig tillbaka 😀

Då trivs jag verkligen. När jag får känna att publiken är nära.

Några röster efter kvällens föreläsning:
”Sluta ALDRIG föreläs”
”Jag har ADHD och brukar aldrig kunna lyssna på en hel föreläsning. Det här var kanonbra!”
”Jag tyckte du var toppen”
”Vilken otrolig igenkänning. Tack för alla tips!”
”Jag ska rekommendera dig till alla. Alla.”

Så tack alla som kom till Infoteket och lyssnade. Ni betyder massor för mig.

/MrsHyper