Tack Victor för att du öppnade mina ögon.

För åtta år sedan började jag gå i terapi för att jag höll på att bli galen. Det var fullständigt kaos hemma. Det var fullständigt kaos i förskoleklass. Och det var ju inte nytt på något sätt. Det var normalt att det var kaos.

Jag gick till en terapeut i tron om att jag hade, som jag uttryckte mig något nonchalant, en liten blivande 40-års-kris kanske? Eller så var jag bara en urusel mamma. Kanske både och? Jag skulle bara ha vetat vad jag gav mig in i.

Att gå till en terapeut var starten till något nytt. Ett personligt utvecklande som var, ur alla synvinklar, nog det viktigaste jag gett mig själv någonsin. Om jag inte hade trott att det var något fel på mig som mamma eller om det var en ”sån där blivande 40-års-kris” hade jag aldrig hamnat i terapi. Det har jag Victor att tacka för. Victor är min son. Han är idag 14 år och det har gått sju år sedan han fick sin ADHD-diagnos.

Ett av mina motton lyder: ”allt händer av en anledning”. Ibland får vi aldrig veta varför. Men ibland löper händelserna i livet som en röd tråd. Jag lekte lite med tanken om mitt motto och kom fram till följande:

• Hade jag inte börjat i terapi hade Victor kanske inte fått diagnosen ADHD. Utan barnpsykologerna kanske bara hade skyllt på oss föräldrar. Jag hade trott dem och Victor hade inte fått det stöd han behövde.

• Hade Victor inte fått diagnosen ADHD hade jag aldrig blivit Attitydambassadör och börjat föreläsa om ADHD. Jag är nu inne på mitt sjätte år som föreläsare.

• Hade jag inte varit på utbildningen för Attitydambassadörer hade jag inte hamnat i styrelsen för Attention Enköping-Håbo. Jag var ordförande i Attention Enköping-Håbo i fyra år.

• Hade jag inte blivit Attitydambassadör hade jag nog inte börjat på Psykosyntesakademins terapeut-utbildning. Jag, sitta i ring i grupp för att bli terapeut? Nä, skulle inte tro det.

• Hade jag inte börjat studera till terapeut hade jag aldrig trott att jag kunde skriva eller rita. För det fick jag ju lära mig i grundskolan att jag inte kunde. Men det kunde jag ju.

• Hade jag inte lärt mig att tro på mig själv och min förmåga, min potential, hade jag aldrig illustrerat, författat och gett ut en bok själv. Och det blev två böcker, tre, fyra och snart många fler.

• Hade jag inte gått utbildningen, blivit attitydambassadör, börjat blogga och skapat dessa böcker hade jag aldrig startat eget, igen. MrsHyper blev bolagsnamnet.

• Hade jag inte gått den fyraåriga terapeut-utbildningen hade jag nog inte mäktat med min mans utbrändhet och depression. Min man är efter dryga tre år fortfarande sjukskriven.

Sen trillade allt bara på plats. Fler böcker och nya utbildningar, Eldsjälspris på Kung Över Livet Galan, startade Attention Håbo, Årets Spira, föreläsning i Almedalen för Hjärnkoll och nya samarbeten på gång. Wow!

Så, tack Victor för att du öppnade mina ögon så att jag kunde se världen på ett nytt sätt. Mitt tidigare sätt var fördomsfullt och smått. Jag älskar att faktiskt kunna se möjligheter även när det är som svårast. Och det kommer jag fortsätta med.

Med vänliga hyperhälsningar

/MrsHyper
Jessica Stigsdotter Axberg

Denna text har tidigare publicerats hos picturemylife.se, men är här uppdaterad till 2016.

2 Responses to Röda tråden till varför jag gör det jag gör idag

  1. Ingis skriver:

    Fint sammanfattat och berättat. Inspirerande.

  2. Jessica skriver:

    Tack 😀

Prenumeration på nyhetsbrev

Fyll i nedanstående så skickar jag ut en påminnelse då och då!
Vänliga hyperhälsningar / MrsHyper

Vänligen vänta...

Tack för att du vill prenumerera!

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.